Så långt tillbaka jag kan minnas har jag varit drottningen av jojo-bantning. Jag gick ner tio–tjugo kilo, och tog sen tillbaka dem – med ränta. Jag testade alla trender, alla löften, alla appar – och varje gång jag misslyckades skyllde jag på mig själv. Jag tänkte att jag bara saknade självdisciplin och konsekvens.
Sanningen var enklare: jag avskydde att laga mat, och jag hatade kaloriräkning ännu mer. Tanken på att väga maten eller skriva upp varje tugg kändes outhärdlig. Jag förstod inte makron – och ärligt talat orkade jag inte heller börja lära mig. Jag ville bara känna mig hemma i min egen kropp igen.
De flesta dagar “sparade jag kalorier” genom att knappt äta nånting under dagen. På kvällen slog hungern till som en storm – och då åt jag allt jag hade gått och längtat efter, plus lite till. Lägg till jobb, familj och alla ärenden ovanpå det, så blev mina matvanor helt kaotiska. Långa pauser utan mat, ständig trötthet och drive-thru-middagar på vägen hem blev normaltillståndet.
I åratal upprepade jag samma sak för mina vänner:
Varför finns det ingen tjänst där någon bara kommer hem till dig med hälsosam och god färdigmat, säger åt dig att äta den – och du går ner i vikt utan att tänka på det hela tiden?
En dag, när jag skrollade på nätet, snubblade jag över ett företag som hette Growfit. Jag tvekade i några dagar, för reklamen såg ut som mat för unga, vältränade människor – inte för en medelålders, överviktig kvinna. Men när jag gick in på webbplatsen märkte jag att jag kunde välja ett paket som passade min situation. Jag sa till mig själv: Testa bara en vecka. Du har bokstavligen ingenting att förlora.
De första dagarna kändes konstiga. Måltiderna var riktig mat – ordentliga portioner, mättande frukostar, inte några pyttesmå dietportioner eller pulver. Den låga salthalten krävde lite tillvänjning, men snart hade smaklökarna ställt om sig. Till och med min man, som först bara såg på när jag åt, ville prova efter en vecka. Sedan dess har vi båda varit fast.
Och något oväntat hände. Jag började må bättre – klarare i huvudet, lugnare, starkare. Vikten började gå ner, men för första gången var jag inte hungrig. Jag var inte besatt. Jag bara… levde.
I början tänkte jag att jag skulle gå tillbaka till “vanlig” mat på helgerna. Men efter ett tag smakade de gamla favoriterna inte ens lika gott längre. De gjorde mig svullen, trött och tung. Min kropp hade lärt sig hur det känns att vara närd på riktigt – och ville inte tillbaka.
Efter ett år var jag redan 65 kilo lättare. Mina blodvärden hade förbättrats rejält. Jag rör på mig för att jag vill, inte för att jag måste. Träning känns som frihet, inte som straff.
Jag hittade ingen ny diet. Jag hittade en rytm. Ett sätt att äta som passar mitt riktiga liv – utan skuldkänslor, utan fixering, utan ändlöst matlagande och räknande. Bara mat som ger mig bränsle.
Och det är därför jag till slut lyckades.
